Vad fin du är idag!

Morgonmöte. Vad fin du är idag, utbrister en medelålders dam. Tack säger jag, det är ju fest ikväll. (Jag har på mig en klänning.) Ja, själv är jag white trashig idag, med jeans, det brukar jag aldrig ha.
Tack. Jag har nästan alltid jeans. Utom idag. Mörka jeans med stil förstås, inte såna blekta som hon hade. Inte på jobbet iallafall. Men hallå?! Säger man white trash? Nej. Morr.

Working 9 to 5

Kanske något för avdelningens stämelklocka? Ska bli min temasång imorgon. Dolly rocks.

Office Space: Meeting "The Bobs"

Kul klipp från officefilmernas officefilm: The Office

Bussigt!

Ber vår serviceavdelning att vid tillfälle flytta några kartonger mellan olika våningsplan via mail. Får då detta svar från avdelningens chef:

Tyvärr ingen tillgänglig idag....Tidigast imorgon. Ordnar du det själv då? Bussigt!!

Stämpelklockan

Kommer in lite sent, 9.30, efter en 12-timmars dag dagen innan. Två kollegor sitter och fikar och pratar. De vinkar in mig och jag sätter mig och pratar lite. Den ene agerar lite lillboss i gruppen, rätt bra för det mesta, mindre bra ibland. Som nu. Då han säger att han ska ta upp med chefen att ingen är här förutom honom innan klockan 9 om morgnarna. Ja, katastrof. Folk frågar efter er. Ja men hallå, 2010, det är bara att lyfta luren.

Men, säger jag, att man kommer sent beror ju på att man aldrig kommer härifrån på kvällarna. Om man kommer in tidigt, blir dagarna så långa. Nej men så kan det inte vara svarar han, jag ska ta upp det här. Jag svarar honom det har bara hänt en gång de senaste åren att någon klagat på att ingen varit här. Och då var det när en före detta VD stormade in klockan 8 en morgon och ville scanna privata dokument och ingen var på plats, varpå han skäller ut vår stackars chef (som inte heller var på plats, ha ha ha.)

Sen sa kollegan, jamen jag måste komma in klockan 8 annars fungerar inte mitt privatliv. Nähe, och inte mitt heller om jag inte får komma in klockan 9.
Något jag inte klarar av är de som med nasal röst proklamerar klockan 16: jag går hem nu, jag var ju faktiskt här tio i åtta och jag fikade inte på eftermiddagen. Gå hem och kom aldrig mer tillbaka säger jag bara.

Ljudlöst läge

Det är veckomöte i storprojektet och alla i kärngruppen samlas i konferensrummet. Det tjoas och tjimmas lite så här i början, det är fredag och de flesta är på gott humör. Jag hör IT-chefen glatt informera oss alla:
-Hörrni, jag har uppäckt en ny knapp på min mobil: om man trycker ner den här längst ner till höger på knappsatsen så blir mobilen ljudlös direkt och man måste inte gå via huvudmenyn.
-Oh, är det sant, gud vad bra, ropar de andra damerna.
Jag får flyktkänslor. Ni måste skämta med mig aprillo! Nischt. Jag sitter snällt kvar på min stol i en och en halv timme.

Temat för dagen

Mad men

Vår copy står och får en brief vid sin arbetsplats av en annan person. En man från en annan avdelning rusar in i hennes rum och hojtar, med en ganska otrevlig ton, "jag kan inte jobba, du måste hjälpa mig. Det lyser en lampa på tangentbordet och den gör att ingenting fungerar."
Hon svarar, jag är upptagen och vet inte vad det kunde vara, varpå mannen blir arg och gastar, "du som skribent måste ju veta hur ett tangentbord fungerar!" Ring supporten. Blind leder blind och ingen får något gjort. Härligt jobbat.
Vad var det som lyste? Jo scroll lock-lampan.

En centimeter bubbel

Vi hade "mingel och mys" en sen eftermiddag med en annan avdelning som vi jobbar med i onsdags. De är alla faktiskt någorlunda normala människor. När vi kom till lokalen där vi skulle vara (full av 80-tals möbler och plastblommor) sa Chefen "Då öppnar jag flaskan" och började hälla upp bubbel. Nja, bubbel och bubbel, prosecco, systemets billigaste sort. Flaskan? En flaska? Vi var ca 15 personer. Vi jobbar i ett jäkligt lönsamt bolag. Men det är tydligen finanskris. Ok.

Alla fick varsin centimeter bubbel i botten på ett plastglas. Jag tittade djupt i glaset för att överhuvudtaget med ögat kunna identifiera den minimala mängden bubbel. Jag trodde det var ett skämt. Det var det inte. Stackars de nyanställda, de måste få kalla fötter.

Sen lekte vi Pictionary. Det hade jag aldrig gjort. Var skeptisk. Men det var skitkul! Det roligaste var en tjej som på blädderblocket ritade en vätte (!) vars mössa såg ut som en jättestor, lång ...ähum... men det såg inte hon. Skäggig och med fräs.
En man ritade en liten jolle och stod sen och vifta med armarna i en kvart och vi gissade och gissade. Sen sa han, meh, hallå, det är ett SKEPP! Jo, eller hur? hahaha

Sen ritade en annan dam en cirkel med prickar i. Apelsinhud! ropade jag och fick rätt fast det skulle vara apelsin. En ganska trevlig kravlös kväll.

Var är konsulten?

En uppstressad kvinna med frissigt hår rusar in på vårt rum.

Först frågade hon om jag var jag. Jo, det är jag sa jag. Hon, däremot, presenterade sig inte. Sen frågade hon med hispig röst som om det gällde liv och död (vilket det inte gör på vårt jobb, det är ett kontor, ingen akutmottagning (mer psykmottagning))

-Var är konsulten som sitter här? Han är aldrig här när jag söker honom? Man kan inte hitta honom i intranätet?
-Nja det kan ju vara så med konsulter, svarade jag, men han är i möten, han har en mobil, jag kan ge dig numret?
-Nej det behövs inte, men han finns ju inte interna telefonkatalogen, har han ingen fast telefon?
-Nja men jag kan ta ett meddelande? sa jag och greppade en penna och en post it. Vem kan jag hälsa ifrån? Du kan maila också.
-Nej det behövs inte, sa hon och rusade ut.
Tre minuter senare sprang hon in och la ett papper på hans bord.
Hello?? Social kompetens?

Det finns en värld utanför kontorets väggar. Där folk står på eniro istället för i intranätets interna telefonkatalog. Där man rör sig, har möten, man kommer, man går, man nås på mobilen. Vi skriver 2010! Oh my god säger jag bara.

Skelettet

En man, låt oss kalla honom Skelettet, mailade mig återigen idag. Vi har aldrig i princip pratat. Men eftersom jag ler och säger hej i korridoren, (=udda, eller?) har han blivit upp över öronen kär i mig på gränsen till stalker. Trots att jag gjort tydligt att jag verkligen inte är intresserad, trots att personalavdelningen tagit honom i örat 3 gånger kan han inte avstå från att skriva ett mail, föreslå att vi ska mötas i ett av konferensrummen för att, citat, räck mig din hand som ett tecken på en gemensam vilja att undersöka huruvida vi kanske kan bli ett par.

Han stryker omkring i korridorerna. Det här var inget roligt inlägg.

Mitt kontor - ett madhouse

Här kommer jag att blogga om de olika tokigheter som händer på mitt kontor. Så ofta de händer. Och det är ganska ofta.